Obehagligt fynd

En liten pojke kommer hem från skolan och gör ett obehagligt fynd i sitt sovrum. En ung flicka har blivit brutalt mördad och i sina händer håller hon ett par rosa balettskor. Dagens deckare bjuder på rejäl spänning! Trevlig läsning!

Sov gott

Det var mörkt och kallt ute. Regnet strilade nerför fönstret. Ebba var ensam hemma. Hon satt och läste en bok, en spännande deckare då mördaren när som helst skulle avslöjas. Vanligtvis tyckte hon om att vara ensam hemma och att få ha huset för sig själv, men just ikväll kändes det obehagligt, fast hon visste inte varför.

      Plötsligt ringde det på dörren. Hon hoppade till och i samma veva råkade hon slå ihop boken.

- Typiskt, mumlade hon och masade sig iväg mot dörren, men tog en titt i spegeln innan hon öppnade. Håret stod på ända och kläderna var kanske inte de snyggaste, men vem skulle det kunna vara nu på eftermiddagen, inte hennes jobbarkompisar precis. För om det skulle vara dom så skulle de få en chock, Ebba hade aldrig rufsigt hår, jämt välkammat och uppsatt i en tofs eller fläta, och hade hon inte sin jobbar- uniform på sig så var det jeans och en randig topp som var hennes stil. Att ha något vågat som en djurmönstrad blus eller skinnbyxor skulle inte passa in på henne eftersom hon inte var den typen som person. Hon var mer den som var väl strukturerad, noggrann och gjorde som chefen sa åt henne att göra. Att vara vågad för Ebba innebar att vara modig, populär och ha på sig skinnbyxor.

     Hon låste upp och fick se sin nya granne helt vit i ansiktet. Hon blev aningen förvånad över att se honom stå där utanför hennes dörr.

- Vad är det som har hänt, mår du bra?, frågade Ebba och föste in honom och stängde dörren. Den lilla pojken skakade på huvudet och sjönk ihop på golvet och viskade, nästan ohörbart:

- Hon sov i min madrass. Hon sov i min madrass. Hon sov i min madrass.

     För varje gång han sa det höjdes rösten något. Ebba blev aningen fundersam över vem ”hon” var och varför hon sov ”i” madrassen och inte på. Hon frågade vad han menade med det.

- Jag vet inte vem det är, dörren var öppen när jag kom hem från fritids. Mamma och pappa jobbar fortfarande så det är bara jag som är hemma.

- Okej, men du kan stanna här tills de kommer hem. Men vad menar du, du har inte svarat på frågan: vad menar du med att ”hon sov i madrassen”?

     Ebba började bli lite orolig och undrade hur denna stackars pojke mådde.

- När jag gick in i mitt rum var det blod på väggarna, min säng, golvet, ja överallt!

När han sa det sista började han gråta hejdlöst och tårarna strilade nerför hans små kinder liksom regnet strömmade nerför fönstren. Han skakade där han satt på golvet.           

     Ebba visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon försökte ta med sig killen in till hans hus för att visa henne vad det var han menade, men han vägrade. Olyckligtvis hade hon varken  hans föräldrars mobilnummer eller jobbnummer, så hon kunde inte nå dom.

- Vi gör så här, sa Ebba till pojken. Jag gör en kopp varm choklad till dig och sätter på tv:n. Sen går jag in till dig och kollar ditt rum. Vågar du vara här medan jag går in till dig?

Pojken nickade och Ebba tog honom i handen och drog upp honom på fötter.

- Klä av dig din fina jacka och dina skor så fixar jag nåt till dig. Du behöver inte vara rädd, jag är ju polis så inget farligt kommer att hända när jag går in till dig eller när du är här i mitt hus. Förresten heter jag Ebba om du undrar.

 - Nils, jag heter Nils, sa han och hoppade upp i Ebbas enorma soffa framför tv:n. Jag låste aldrig dörren hem, så du kan bara gå in. Mitt rum ligger till höger i korridoren.

Ebba gjorde som han sa, gick in genom dörren och tänder lampan i taket. Gick genom korridoren och tog dörren till höger. Hon tog ett djupt andetag och stålsatte sig framför det hon strax skulle få se.

     Hon öppnade dörren och fick en chock. Från golv till tak var det blodstänk, skumgummibitar från en madrass låg utslängda, och värst av allt, i en uppskuren madrass i en brun enkelsäng låg det ett spökvitt naket lik. På kroppen av denna nakna kvinna var det små röda ärr här och var, håret var uppsatt i en slarvig knut och i handen höll hon ett par slitna rosa tåspetsskor.

     Ebba visste inte vad hon skulle ta sig till . Hon hade varit med om några mordplatser innan, men det hade inte sett ut så här. Sen slog det henne att den lille pojken Nils hade sett det här och förstod att han fortfarande var i chock. Hon tog upp sin mobil och ringde till sin arbetsplats.

Thomas svarade med sin mörka och manliga stämma:

- Du har kommit till polisstationen i Tranås, det är Thomas här.

- Hej, det är jag Ebba Björk.

- Nämen tjena tjejen! Det är din lediga dag och du saknar jobbet så mycket att du måste ringa till oss?

     I vanliga fall tyckte hon om att jobba med  Thomas för de brukade komma så bra överens, och så var han väldigt pratsam av sig, så några pinsamma tystnader blev det ju inte precis. Men nu när det var väldigt viktigt önskade hon att han hade skippat pratet och frågat vad det var hon ville, för man brukar ju inte ringa till sitt jobb bara sådär utan anledning.

- Nej, det är så att min nya granne kom in till mig nyss…

- Och låt mig gissa, du bjöd honom på varm choklad och nu vill du att jag också ska komma?

Ja, om det ändå hade varit så enkelt som att ta en kopp varm choklad tillsammans.

     Hon  gick ut ur det obehagliga rummet och gick tillbaka till sitt eget hus.

- Ja, jag gav honom varm choklad och nu vill jag att  du också ska komma, men inte ensam, jag vill att du ska ta med dig de andra killarna på stationen för det är så att nu har vi fått jobb. Ett mord har begåtts.

Det blev tyst i luren och hon kunde nästan höra hur kugghjulen i Thomas hjärna arbetade för att förstå vad det var hon hade sagt. Det var tyst så länge att Ebba nästan trodde att han hade lagt på luren. Men då svarade han kort och bestämt.

- Det var som fan. Vi kommer.

      Det var som att trycka på en knapp, från att vara pratglad till att var gravalvarlig, och det var så typiskt honom.

     Ebba öppnade dörren till sitt eget hus och gick in till tv-rummet där Nils satt uppkrupen i soffan och höll en vit kopp med hennes choklad. Han såg rädd ut och ögonen rörde sig hela tiden som om han inte visste vart han skulle fästa blicken trots att tv:n var på. Hon gick fram till honom, lade armarna om honom och drog honom intill sig i en kram. Så satt dom tills det ringde på dörren 15 minuter senare.

- Du behöver inte vara rädd Nils, det är bara mina jobbarkompisar som kommer, viskade Ebba i Nils öra innan hon släppte honom ur omfattningen och gick och öppnade dörren.

     Killarna var för en gångs skull inte så stökiga som de brukade vara, de pratade lågmält till varandra. De tog av sig skorna och gick in till tv-rummet där Nils fortfarande satt. De tittade på varandra innan Thomas harklade sig och började med sitt förhör

- Till att börja med så heter jag Thomas Hansson och är jobbarkompis med din granne. Jag vill också påpeka att din granne inte alltid klär sig sådär med hennes pojkväns kläder och rufsigt hår.

     Ebba tittade ner på sig själv och kom ihåg att hon hade tagit sig en titt i spegeln innan hon öppnade dörren för Nils. Den bilden flimrade förbi. Den synen var hon inte stolt  över. Den synen hade hon önskat att hennes jobbarkompisar inte skulle få se. Men vad skulle hon göra? Det var ju inte det största problemet i denna tragiska händelse.

- Vi antar att du är väldigt rädd för att gå in tillbaka till ditt hus och eftersom du inte har någon av dina föräldrar här så kanske du inte vill prata om saken just nu? Vill du vänta tills din mamma och pappa kommer hem istället?

- Jag är rädd. Jag vill till mamma nu, viskade Nils.

- Okej. Jan kan du ringa … Thomas tittade ner på pojken och såg ut att fundera på om han hade sagt sitt namn.

- Nils, fyllde Ebba i och log mot honom.

- Just det, sa Thomas som om han hade glömt vad han hette, men i själva verket inte haft en aning om. Jan då är du snäll och ringer Nils föräldrar och du Magnus avspärrar huset och så tar vi en titt på mordplatsen. Ebba, stannar du hos Nils under tiden?

Ebba tittade ner på Nils, log och svarade självklart.

En timme senare hade Nils föräldrar kommit och tagit hand om honom . Ebba hade också hunnit byta kläder till ett par jeans och en randig tröja som var lite mer hon.     

     Trots att hon var ledig idag så ville hon inget mer än att börja utreda denna mordutredning med sina jobbarkompisar.

      Ebba tog på sig sin höstjacka och en scarf som hon virade några varv om halsen för att inte frysa av den kalla kylan som började dra in från England.

Hon gick ut och såg alla människor som gick fram och tillbaka , ut och in genom grannens dörr. Lampor blinkade från en ambulans och trots att det inte hade hunnit bli så mörkt än hade gatlamporna tänds. En kall vindpust drog med sig några röda och orangea löv och fick huden att huttra till på Ebba.

     Hade denna tragiska händelse inte inträffat så hade det varit ett perfekt väder att ta en höstpromenad innan skymningen kom och mörkret hade lagt sig.                              Det var fortfarande blött på fönsterrutorna efter regnet som nyss hade upphört. Och hon tog några djupa andetag av den härliga syreupptagningen. Blicken tittade uppåt på himlen där hon kunde se några fåglar flyga mot ett varmare land i form av ett V.    

     Molnen var fortfarande mörka som om regnet inte tagit slut än, bara en liten paus innan nästa regnskur skulle komma. När hon tittade på gräsmattan påmindes hon än en gång om alla löv som hon måste kratta upp innan pojkvännen Markus skulle komma hem från sin jobbresa i London om några dagar.                                   

     Höggjorda röster avbröt hennes tankar om att kratta löv. Thomas diskuterade med Jan och antagligen hade han gjort något som inte var så bra.

  - Ebba, kom lite ett tag är du snäll, ropade Thomas.

Så brukade det vara, att Thomas fått ansvaret att hålla i utredningen av Krister. Då gav han åder till alla andra och var det inte bra så fick Ebba göra om det för att hon var mer noggrann av sig än de andra på stationen.

      När hon kom fram till Thomas och Jan såg hon vad Jan hade gjort. Han hade backat på Nils familjs postlåda så den var helt förstörd, och nu ville såklart Thomas att hon skulle berätta för Nils familj att en liten olycka hade inträffat.

- Okej, det ska jag göra, men hur lyckades du med det Jan? Ebba var bara tvungen att fråga, även om hon inte hade med det att göra.

Han tittade sig omkring och såg ut att inte vilja svara på den frågan.

- Jag backade in i postlådan med polisbilen nyss när jag skulle flytta på den. Jag tyckte att jag såg en katt springa över vägen och då… typ svängde jag. Och när jag svängde så råkade det stå en postlåda i vägen som tillhör dina grannar.

Det var en sak som var så typisk för Jan, att agera först och tänka sedan. Därför blev hon ofta i livliga diskussioner när hon jobbade med honom. För Ebba var inte bara noggrann, hon ville också gärna tänka ett steg före. Så ville Jan göra något i praktiken innan han tänkte, ville för det mesta Ebba göra raka motsatsen.

Hon gick in i hus nummer 14 där hennes grannar bodde och försökte hitta Nils föräldrar. Tanken slog henne att hon inte hade den blekaste aning om de hette. Det skulle hon ha frågat Nils tidigare. Så vad kan ett par föräldrar i medelåldern heta med ett barn som är ungefär sju åtta år? Maria, Malin, Anna, Jessika?, Ja, kanske Jessika och pappan då? Fredrik, Per Jacob eller John? Nej, Jacob, Jessika och Jacob hette de nog. Ebba skrattade nästan åt sig själv där hon gick omkring i huset och tänkte på namn som Nils föräldrar skulle kunna heta.

     Då fick hon syn på några kläder liggandes på golvet. Det var ett par jeans och en vit topp. Kanske kunde det vara offrets kläder eftersom hon låg naken i madrassen, så hon var på väg att ta upp dom, men kom att tänka på att det lika väl kunde vara Jessikas kläder, om hon nu hette så… Men hon tänkte ändå med sig dom upp till Thomas, för så tokiga skulle väl ändå inte hennes grannar vara att de lade kläder lite var som helst i huset.

     Hon gick vidare  och funderade på var de skulle kunna vara. Då kom hon på sig själv med att de säkert inte får vara kvar i huset där ett mordoffer har hittats. Så hon gick upp till övervåningen igen och tänkte att hon kunde berätta om olyckan för ”Jessika” och ”Jacob” senare, om de nu inte skulle märka det själva.

     Utanför hade det blivit ganska mörkt och klockan började tick iväg. Kanske var det bäst att sluta för idag och fundera mer på utredningen i morgon med nya krafter. Så hon letade reda på Thomas för att säga vad hon tyckte och när de pratat ett tag om denna händelse tyckte han detsamma. Hon kom ihåg kläderna och visade dom för honom. Han skulle ta med sig dom till stationen och visa jeansen och den vita toppen för de andra kollegorna.

Tidigt nästa morgon cyklade Ebba iväg till jobbet ihop om att hitta några ledtrådar. De måste ju ta reda på vem offret var och lägga upp en plan för utredningen. De andra kollegorna var redan på plats trots att hon var tidig.                                                     Då kom en man in genom dörren i ett par slitna jeans, gympaskor och en höst jacka. Han hade nog inte sovit så gott de senaste nätterna för han hade påsar under ögonen och såg allmänt sliten och vilsen ut. Mannen hade något speciellt över sig som gjorde att hela polisstationen blev tyst. När han började prata med Karin i receptionen lyssnade alla spänt och nyfiket på vad han hade för ärende till stationen.

- Hej. Jag skulle vilja anmäla min sambo som försvunnen. Hon har varit borta i snart en hel vecka och jag har ingen aning om var hon är.

- Okej. Då vill jag att du svara på några frågor: Vad heter hon? När försvann hon? Hur gammal är hon? Hur ser hon ut? Vad hade hon på sig sist du såg henne?

- Det är min sambo Ellinore Rosell som är 29 år gammal som har försvunnit. Hon skulle träffa en gammal vän som hon brukade umgås med innan jag träffade henne. Hon sa aldrig vad hon hette, bara att hon skulle träffa en gammal bekant väninna innan hon gick. Det var på söndagskvällen och idag är det fredag så hon har snart varit borta i en hel vecka. Jag var inte så orolig då när hon gick, för hon sa att hon skulle komma tillbaka på kvällen sen.

- Vänta lite, vilken tid skulle Ellinore möta denna bekanta?                                                         Karin antecknade för fullt på datorn medans mannen berättade.

- Hon tog cykeln och sin favoritväska som hon brukar använda när hon ska iväg och hålla i några dansklasser, sen cyklade hon nog nån gång strax efter fem tror jag. Det sista hon sa innan hon åkte var ” Var rädd om dig, jag älskar dig!”

     Mannen blev tårögd när han tänkte tillbaka på minnet. Rösten blev tjock när han fortsatte.

- Sedan dess har jag inte hört något av henne och jag har ringt och ringt till hennes mobil och till alla andra vi brukar umgås med, men hon svarar inte.

- Okej. Jag förstår dina känslor om att du bryr dig om henne och är orolig. Men kan du berätta lite om hur hon ser ut, vad hade hon för kläder sist du såg henne, har hon bettet sig annorlunda den senaste tiden eller hur mådde hon i övrigt?

- När jag tänker efter lite så kanske hon har varit lite tystlåten den senaste veckan. Hon har varit ganska lugn och inte gjort allt som hon brukar göra, typ hon har hoppat över att undervisa en del danslektioner och varit hemma med mig istället. Men hon sa bara att hon hade huvudvärk när jag frågade henne varför hon gjorde det.                                Och få se… jag tror att hon hade på sig ett par jeans och en vit topp på sig sist jag såg henne och håret var uppsatt i en slarvig knut.

Polisstationen hade nog inte varit mer tyst än den var nu. Alla hade förstått vem det var som denna man ville efterlysa som försvunnen, den mördade kvinnan som sov i madrassen.

Första mordfallet

I dagens deckare möter vi en kvinnlig polis som får ta sig an sin livs första mordutredning. Offret visar sig vara en ung kvinna sim blivit brutalt mördad i sin lägenhet. Trevlig läsning!

Det som förändrade allt

Hon gick med snabba steg och hörde hjärtat slå i takt med sin rädsla. Hon hörde ett konstigt ljud. Knäna skakade, hon hade aldrig varit så rädd. Hon fuktade sina läppar och svalde. Det märkliga ljudet hördes igen, hon fick bråttom. Hon kände blickar mot sig, men såg ingen i närheten. Pulsen ökade och även farten på hennes steg.

Jag steg in på stationen på lördag morgonen. Tog en kopp kaffe som vanligt och satte mig på kontoret. Jag kollade igenom alla händelser från gårdagen. Det hade inte hänt så mycket kvällen innan. Men ändå var det något som fick mig att känna obehag. Var det mitt nya jobb? Jag hade ju faktiskt inte jobbat som polis så länge. Jag var bara inne på mitt första år. Det var väldigt tomt på stationen. Vart var alla? Hade jag missat något? Skulle jag få sparken nu? Chefen var väldigt noggrann med att man skulle vara på rätt plats vid rätt tid. Telefonen ringde. Jag såg att det var chefen. Nu är det kört tänkte jag och svarade

-         Vi behöver dig på Drottninggatan 7. GENAST! Lägenheten ligger på andra våningen. Vi har folk utanför dörren så du ser.

-         Kommer på direkten, svarade jag med skräckslagen röst. Drottninggatan låg inte så långt bort så jag skulle vara där på fem minuter.

-         Mord på en ung flicka. Förbered dig på det värsta. Det blir inte ett roligt första mordfall för dig.

Jag kände hjärtat bulta hårt inom mig. Det var dags för mitt första mordfall. Jag hade varit med om ganska allvarliga brott tidigare men aldrig ett mord.

På vägen dit tänkte jag på vad chefen hade sagt ”förbered dig på det värsta” vad kan han ha menat med det?

Jag kom in i den lilla lägenheten i centrum. Den var väldigt ljus och fräsch. Jag hörde röster från badrummet så jag gick genast dit. Där låg hon. Helt röd av blod. Hon kan inte ha haft en trevlig död. Vilken människa har hjärta att göra något sådant mot en annan människa?

-         Kan du kolla om det finns någon familjemedlem att underrätta? Sa chefen.

Jag behövde inte leta länge innan jag hörde en kvinna skrika utanför lägenheten. Jag hörde polisernas försök att lugna ner henne. Det kan inte ha varit särskilt lätt. Hon lät helt hysterisk. Det kan jag förstå, hennes dotter var ju faktiskt död.

Jag tänkte på min egen dotter där hemma. Lilla Swea var bara 2 år. Jag hade tagit ett år ledigt mellan min utbildning och mitt första jobb som polis för att vara hemma och ta hand om henne.

Jag gick ut i trapphuset för att prata med den skrikande kvinnan utanför, som jag antog var tjejens mor. Hon blev inte insläppt i lägenheten, vilket gjorde henne ännu mer hysterisk. Men hon skulle ju faktiskt kunna förstöra mordutredningen på sin egen dotter.

-         Hej! Är det du som är Linnéas mamma? Sa jag och försökte låta så lugn som möjligt. Kvinnan kollade på mig och hon såg väldigt utmattad ut.

-         KAN DU FÖRKLARA VAD SOM HÄNDER MED MIN DOTTER? Skrek kvinnan. Det verkar inte som att hon har fått situationen förklarad för henne.

-         Jag får nog be dig att följa med mig till polisstationen så kan vi prata där, sa jag.

Dom fem minuterna till stationen satt vi båda tysta. Bredvid mig satt Linnéas mamma, hon var likblek i ansiktet. Det var säkert jag också, efter att ha sett flickan ligga där. Det var ingen trevlig syn.

På stationen visade jag in kvinnan på mitt rum och hon slog sig ner i en av besöksstolarna.

-         Jag tror att jag glömde att presentera mig förut, sa jag.

Felicia Wallberg, Jag jobbar mitt första år som polis här.

-         Ann Löfgren, sa kvinnan.

Jag är Linnéas mamma. Kan du förklara vad som har hänt med henne? Jag är lite orolig förstår du. Hon har inte hört av sig på två dagar. Det är olikt henne, hon brukar ringa varje kväll.

-         Jag beklagar Ann, sa jag

Linnéa hittades mördad i sin lägenhet nu på morgonen.

Jag såg Ann spänna alla muskler hon hade i ansiktet för att inte börja gråta. Hon lyckades inte utan brast i gråt. Jag satt mittemot henne och försökte hålla inne min egen gråt.

-         Vet du någon som skulle kunna göra något sådant mot din dotter Ann?

-         Hennes ex- pojkvän var väldigt aggressiv mot henne vet jag. Men hon lämnade honom för ungefär två år sedan. För ett halvår sen åkte han in för grov misshandel tror jag. Han sitter nog fortfarande inne när jag tänker efter, så det är antagligen inte honom ni bör leta efter.

-         Inte han alltså? Men han var aggressiv mot henne sa du. Slog han henne?

-         Ja det gjorde han. Ibland våldtog han henne också. Ibland kom hon undan och åkte rakt hem till oss. Sen var hon här några dagar innan hon åkte hem.

-         Varför anmälde hon honom aldrig?

-         Hon var rädd. Men efter ett tag insåg hon att hon inte kunde leva så. Hon tog sina grejer och lämnade en lapp på köksbordet. Hon bodde hos oss ett tag innan hon hittade en ny lägenhet. Efter det har jag inte sett skymten av honom. Någon månad innan han åkte in hade han tagit kontakt med Linnéa igen, men hon hade sagt ifrån. Han hade varit arg när han gav sig därifrån. Det var hans beteende som fick henne att läsa psykologi och sedan fortsätta med juridik. Hon ville bli advokat, inte försvarsadvokat men hon vill jobba mot brottslighet. Han fick henne att må väldigt dåligt.

-         Vad hette han? Jag kan söka upp information om hans dom och fördjupa mig lite i det så att vi kan få en tydligare bild av honom.

-         Frans Larsson.

Efter någon minut fick jag fram honom. Han hade varit med i en misshandel på en bar några månader tidigare. Det var inte jätteallvarligt men det hade ändå blivit fängelsestraff.

Det fanns även en bild på honom, han såg ganska bra ut. Jag förstår att Linnéa hade haft svårt att släppa honom.

-         Han frisläpptes för 3 dagar sen! Sa jag och drog efter andan.

Ursinne

I deckaren Hellmen möter ni Hellmen och hans underordnande. Hellmen är en man med kort stubin och som ständigt tycks vara ursinnig.  Gänget lever i en kriminell tillvaro. De langar en ny sorts drog och de lever ständigt med livet som insats. För en av dem slutar det illa, han får på ett makabert sätt möta döden. Känsliga läsare varnas för denna ruggiga historia om kriminalitet, droger, våld och mord. Trevlig läsning!

Hellmen

 Johan Persson tog ett bloss ur vattenpipan innan han gick till sängs, han visste inte att det skulle vara hans sista.

– Vart faan är Johan?! Gastar Kalle Hellman till Jontte Johansen.

-         Jag vet inte! Han skulle ju ha kommit för en timme sen, säger Jontte lite argt tillbaks.

-         Var är Pelle och Isak då?

-         De är ju på väg till Stockholm för att skaffa koks, kommer du inte ihåg nånting?!

-         Jag drack kanske lite mycket igår, säger Hellman lite skamset.

Hellman hade inte druckit någonting igår. Han hade inte ens rökt på något. Men han hade varit i Vasaparken och skaffat krolls. Säljaren var en lång svart afro-amerikan som tog in drogerna från USA via båt. Hellman litade inte på mannen för han sa aldrig vad han hette. Men han hade bra droger till ett bra pris så det var värt att åka enda till Göteborg för dem. Krolls säljer väldigt bra i den lilla staden som Hellman bodde i och han tjänade stora pengar på det. Men han testade alltid drogerna innan han sålde dem, det var därför han inte kom ihåg någonting. Det är en av bieffekterna med krolls. Man får en blackout på 24 timmar.

Hellman ville inte att gänget skulle veta att han tog drogerna, han ville inte visa sig svag framför dem. De är får och jag är herden tänkte han alltid, jag måste leda dem annars kommer vargen och tar dem.

Vargen var egentligen Hellmens fiender, Newfarmers. Newfarmers består av ett gäng bönder som började med att sälja hembränt för 11 år sedan. Nu på senare år har även de gått över till droghandeln istället. De höll till utanför det lilla samhället och kom bara in till staden för att sälja. Claes Ohlsson leder gänget och är den enda av dem som har en hjärna att tänka med. De tre andra killarna är stora och starka men de kan inte tänka. Det utnyttjar Hellman ganska ofta t.ex. genom att lura dem på pengar när de spelar poker på krogen.

-         Men vad ska vi göra åt Johan då? Frågar Jontte med sin mörka bas.

-         Vi får väl åka till hans lägenhet och kolla vad han håller på med. Han måste ha en jävligt bra anledning till att han inte kom idag, annars ska jag fan köra ner en jävla diskborste i halsen på honom! Skriker Hellmen.

-         Skulle du verkligen göra det? Frågar Jontte lite darrigt.

-         Det tro faan att jag skulle!

-         Då åker vi dit då, hoppas att han har en bra anledning, svarar Jontte

Hellman och Jontte gick ut ur den stora kalla lagerlokalen och låste dörren. Hellman tryckte vant på den svarta bilnyckeln och den gråa Audin med svarttonade rutor blinkade och pep till. De satte sig på de gråa lädersätena och tog på sig bältena. Hellman startade bilen och körde sedan norr ut mot Johans lägenhet.

Klockan sju anlände de till stadens smutsigaste kvarter där Johan bodde. Det gula lägenhetshuset var gammalt och slitet och det fanns flera stora sprickor i tegelväggen. En lukt av rök och sopor fyllde området och Hellman avskydde att vara här. Soptippen låg bara 100 meter bort och Hellman hatade lukten av soporna. De gick in igenom den trasiga porten och tryckte på hissknappen.

-         Tänk om det har hänt nått allvarligt? Tänk om han har supit ihjäl sig? Jontte såg orolig ut, Johan var ju trots allt hans kusin.

-         Äsch, Johan skulle aldrig göra nått sånt, han har ju gänget, suckade Hellman.

-         Men tänk om? tänk om han har tagit självmord?

-         Det får vi snart se, säger Hellman med en oro i rösten.

Hissen kom och Hellman tryckte på den halvt bortbrända 3 knappen. Hissen började långsamt åka uppåt under en massa knak och gnissel. Hissen stannade med ett stön och Hellman och Jontte gick ut. Jontte gick fram till lägenhet nr 7 och knackade på. Ingenting hände. Han bultade ännu hårdare och lade sedan örat mot dörren. Ingenting hördes inne i lägenheten, allt var precis knäpptyst.

-         Öppna dörrjäveln nu, annars slår jag in den, skriker Hellman med tänderna tätt sammanbitna. De väntar men får inget svar.

-         Nä nu jävlar anamma! Johan spring o hämta kofoten i bilen!

-         Okej! Johan sprang snabbt iväg och lyckades precis att undgå ett slag från Hellman. Efter några minuter kom Jontte tillbaka.

-         Du måste ju ge mig nyckeln till bilen sa Jontte flåsande.

-         A just fan, skynda dig nu! Jontte sprang iväg med snabba steg och kom tillbaka efter ett fåtal minuter.

-         Här är kofoten chefen!

Hellman tog argt ifrån Jonnte kofoten och satte den sedan emot gångjärnen på dörren. Han böjde upp gångjärnen med ett stort knak och sparkade sedan in den tunga trädörren.

-         Är det någon jävel hemma?! Skrek Hellman med ren ondska i rösten.

Han klampade in med stora steg och kollade sig omkring. Jontte följde skrämt efter.

Det var en stark doft av urin i lägenheten. I det vänstra hörnet bakom den smutsiga soffan låg en svart katt med en stor pöl urin runt sig. Den var så mager att man såg benen och den andades med snabba hesa andetag. Hellman stampade så hårt han kunde på kattens huvud. Katten gav ifrån sig ett svagt stön när Hellmans stora sula träffade huvudet. Hjärnresterna flöt ut över golvet och blandades med urin pölen och blodet som flöt från halsen. Jontte kollade på katten men orkade inte och tittade bort.

Hellman gick in genom dörren till höger. Det var Johans sovrum och väggarna var fyllda med affischer av svenska hårdrocksband. Sängen som stod i mitten av sovrummet var liten och skabbig. Lakarna som en gång hade varit vita var nu beigea med några bruna fläckar på. På sängens högra kant stod det en blå vattenpipa. Hellman kände på lukten att det var marijuana som låg i pipan.

-         Vart fan är han då?! Hellman är nu helt röd i ansiktet och nästan spottar fram orden.

-         Vi har ju inte kollat köket och badrummet än, svarar Jontte.

-         Visa vägen då för helvete!

Jontte gick in i sovrummet och öppnade dörren till vänster om sängen. Där var det ett litet badrum som bestod av en toalett och ett handfat. Över handfatet var det ett spegelskåp som var full med olika sorters tabletter. Bortsett från den överfulla kattlådan i hörnet var badrummet ganska rent.

Jonnte gick ut ur sovrummet med en arg Hellman tätt efter sig. Jontte ledde vägen till köket och när han öppnade köksdörren kunde han inte tro sina ögon. Inne i det lilla köket på golvet bredvid spisen låg det en människa. Ansiktet var så uppsvullet att det inte gick att se vem det var. Benen var brutna vid knäna och fötterna låg i jämnhöjd med bröstet. Tre fingrar på den högra handen var borta och blodpölen runt den handen var lika stor som två handflator. Den svarta T-shirten med Slipknotmotiv var alldeles blodig och hade två hål runt bröstvårtorna som såg ut att vara bortbrända. Ur munnen stack det ut en liten blå pinne, det såg nästan ut som ett handtag.

-         Va i hela helvete… Vem fan gör nått sånt här? Hellmans ansikte var fullt av förvåning och det högra ögat blinkade svagt.

-         Jag… Jontte hann inte säga mer innan han spydde upp gårdagens tacos på golvet.

Klockan 7.40 ringer kommissarie Emma Whalmers mobil på det vita nattduksbordet. Emma svarade kvickt även fast hon var helt slut.

-         Ja det är Emma, sa hon med sin ljusa kvinnoröst.

-         Är du vaken? Säger Kenny Andersson med en pigg röst.

-         Knappt, vad är det? Svarar Emma medan hon gäspar.

-         Det har skett ett mord på Rydängen 13, kan du komma dit?

-         Jag kommer om 20 minuter. Svarar Emma kort.

-         Okej, ses då.

Emma avslutade samtalet och satte sig upp i sängen. Mord i området runt Rydängen var inte så ovanligt tänkte hon. Det är stadens slum och människorna där kan mörda varandra för något så enkelt som lite marijuana. Men det var något med tonen i Kennys röst. Han lät orolig. Och han låter aldrig orolig. Emma skakade av sig det och gick upp ur sängen och gjorde sig färdig. Emma var helt slut, hon hade tränat Jiujitsu i fem timmar igår och musklerna värkte.

Klockan åtta kom Emma fram till Rydängen 13. Det gula tegelhuset var skabbigt och lukten av sopor fyllde området. Tre polisbilar och en polisbuss stod parkerade på området. Emma gick ut ur bilen och gick med stela muskler mot dörren. Hon tog hissen upp till tredje våningen och när den knarrande hissen stannade såg hon Kenny.

-         Vad är det som har hänt? Frågar Emma med en neutral röst.

-         Ett 19 årig kille som har blivit brutalt misshandlad, det verkar som att dödsorsaken är en blå diskborste som har körts ner i halsen på honom. Ansiktet är sönderslaget, tre fingrar är avhuggna och båda benen är brutna. Han har även fått el-stötar i bröstvårtorna.

-         Vi kan väl ta en titt. Säger Emma.

Emma gick in i det lilla köket och trodde inte sina ögon när hon såg vad som låg på golvet. Hon var bara 24 år men under de åren hade hon sett det mesta, trodde hon i alla fall. Liket som låg framför henne gjorde att hon kände sig som under hennes första utredning. Det var första gången hon hade sett en död människa. Det var en ung kille som hade tagit en överdos och dött av hjärtstopp. Egentligen såg det bara ut som att han sov, men tanken på att han var död gjorde Emma kräkfärdig. Hon hade spytt över sin nya jacka och hade fått åka hem för att torka bort det. Nu kände Emma den där kräkkänslan igen men hon svalde den och tvingade sig att titta på liket. Teknikerna jobbade för fullt med att ta fingeravtryck och ta kort på den döda kroppen. Emma tittade närmare på liket och såg med fasa i ögonen vem det var.

 

Hämnden fortsätter

Häromdagen kunde ni läsa om den makabra hämnd som en dansös tog på sin forna plågoande. I dagens deckare möter ni Lukas som är en lovande bandyspelare i Tranås BOIS. Att Lucas i slutminuten avgör ett finalspel mellan Tranås och Nässjö ses dock inte med blida ögon av alla. Vinsten tar Tranås till Elitserien medan Nässjö förlorar sin plats. Att det dessutom är Lucas som har varit Nässjöspelare tidigare som gör målet, ger någon en anledning att mörda...
Trevlig läsning!